Uppdaterad: 2008-10-13
Segerstad socken
TrumslagarboställetTrumslagarna - far och son - Olof Wiberg och Daniel Wiberg bodde i Segerstad socken, just väster om Karlstad på norra stranden av Vänern. Enligt kyrkböckerna låg hans boställe i byn Stora Årsås (den grönfärgade fastigheten på kartan nedan). Halva byn utgjordes av ett mönsterskrivareboställe och den andra delades av två trumslagare. Men, Olof och hans hustru hade dessutom lyckats bli delägare i fastigheten Stora Abbortan (den gulfärgade fastigheten på kartan).
Copyright Lantmäteriet 2003-10-20. Ur Häradsekonomiska kartan på dvd.
Syster som bror och bror som syster1798 skrev Olof Wiberg och hans hustru ett doument som inleddes så här: "Som vår dotter Anna Stina med vårt samtycke ingått äktenskapsförbindelse med drängen Sven Jansson i Segerstadsbyn och som vi icke äga någon ärvd egendom utan förvärvad och hon är enda dotter har vi således förordnat velat, att hon skall ärva lika med sina bröder, lös och fast egendom, efter begges vår död..." Sedan lät de direkt överföra en del av deras andel i Stora Abbortan till henne och hennes make. Dottern och mågen kom dock att bo i Södra Segerstad där Sven Jansson blev bonde, nämndeman, kyrkvärd och så småningom till och med häradsdomare. Sönerna Johannes och Jan Petter Wiberg kom däremot båda att bo i Stora Abbortan med sina familjer. Sonen Daniel Wiberg blev trumslagare efter sin faders pensionering och bodde antagligen kvar på trumslagarbostället, vilket alltså även Olof tycks ha gjort trots att han pensionerats från tjänsten 1805. Den yngsta sonen Anders var ett tag dräng i Årsås, men flyttade sen till Älvsborg, där hans vidare öden ännu är okända. Efter att Olof dött 1810 kom änkan att bo hos sin son Jan Petter i Stora Abbortan.
Skogshygge vintern 1805På vintern eller våren 1805 var Olof Wiberg och högg skog på Silvermon norr om soldatlyckan i Lilla Abbortan där soldaten Jonas Kärrberg bodde. När Kärrberg en vinterdag skulle gå in i sin bod, hörde han att några höll på att hugga borta i skogen. När han kom dit hade två av Wibergs söner med varsin häst och släde just kört bort varsitt lass med tall- och granved. Olof Wiberg var kvar och högg tillsammans med en Jonas som bodde hos Wiberg. Då soldaten kom fram berättade Wiberg att en lantmäteridelning av fastigheterna Stora och Lilla Abbortan gjort att skogstrakten där de höll på att hugga tillfallit honom. Tvisten kom att gälla huruvida det verkligen var på Wibergs fastighet som hygget skett, eller om det var på Herr överstelöjtnanten Baron Erik Conrad Ugglas fastighet Lilla Abbortan. Rätten ansåg att soldaten Jonas Kärrbergs vittnesmål endast utgjorde "halft bevis" och därför gav Rättegångsbalken Wiberg möjlighet att svära sig fri med ed. Detta skulle ske med betänketid för Wiberg som fick till tredje dagen under nästa ting på sig. Vid vintertinget som började den 28 januari 1806 stod han så inför häradsrätten igen och förklarade sig beredd att fullgöra sin värjomålsed. Genom att avlägga eden blev baron Ugglas käromål vederlagt och trumslagaren Olof Wiberg befriades från anklagelsen.
Timmerflottning 1805 Olof Wiberg anlitade 1805 Fredrik Ersson och Nils Olsson från Götviken för att de skulle flotta timmer på uppdrag åt krigsrådet Manli. Som hjälp för att hålla samman timret användes krigsrådets länsa (ett antal sammanlänkade stockar som ringar in det flottade timret). Nu tog de båda dessutom hjälp av en annan länsa som i femton år hade legat nere vid mönsterskrivaren Vigelius boställe (också kallat "Segerstads landet") i Götviken. Den visade sig tillhöra brukspatron Anders Engholm från Riis herrgård uppåt älven. Just den här gången skickade nämligen brukspatronen korpralen Nils Warpman och soldaten Pär Barfält att ro nerför älven för att hämta länsan åt honom. När de kom fram till Götviken såg de att länsan var borta, men eftersom de rott förbi en stor timmerflotte på vägen så de rodde tillbaka och kunde där känna igen brukspatronens länsa som på två av de tio stockarna var märkt med initialerna A.E. På land invid timmerflotten träffade de på Nils Olsson som svarade att länsan nog inte hörde till brukspatron, utan att Wiberg var den som ansvarade för länsan som nu var sammanlänkad med krigsrådets länsa, och att korpralen kunde ta den om han vågade. Men korpralen rodde i stället tillbaka till brukspatronen och berättade vad som hade hänt. Det hela fick till följd att brukspatron Engholm lät kronolänsman Pihlgren stämma in Olof Wiberg till tinget i oktober 1805. Olof försvarade sig inför rätten med att han inte varit "tillstädes vid timat iläggande av omtvistade länsar" utan att han uppdragit åt Fredrik Ersson och Nils Olsson att ombestyra flottningen av krigsrådets timmer och att han därför var alldeles oskyldig. Brukspatronen tyckte att hans fordring av ersättning var både "billig och laglig", men att han likväl kunde lägga ner saken mot att han i framtiden fick ha sina länsar i fred. Wiberg svarade att han inte ville ofreda brukspatronens länsar och rätten beslutade därför att lägga ner saken utan att ålägga någon ansvarighet på trumslagare Wiberg. (Det kan här noteras att i domstolsprotokollet använder tingsskrivaren ömsom Widberg, ömsom Wiberg när han refererar till vår anfader. Jag har dock valt att konsekvent använda Wiberg i texten.) Källa: Grums Härads Dombok, hösttinget 1805, ärende Nr 47.
Efter kriget 1807Daniel Wiberg deltog tydligen i kriget 1807. Den första november 1807 var han, liksom flera av hans kollegor, till kyrkan och gav pengar. "Alla för Gud nådenligen har fört dem från kriget till sin hemort igen" står det noterat i kyrkans räkenskapsbok.
Hamnen i Götviken I april 1808 kom A. Schönbom, Olof Wiberg och Anders Kihlström - innehavarna av mönsterskrivare- och trumslagareboställena i Stora Årsås - överens med Herr Jeremias Kamptz att han skulle få nyttjanderätten till hamnen i Götviken som hörde till deras boställen. Mot fyra riksdaler riksgäldsmynt årligen fick Herr Kamptz rätt att anlägga dyktalber och lägga länsor, fartyg och timmer "efter eget behag och gottfinnande".
Bouppteckningen 1810 Den 23 och 24 oktober 1810 förrättades bouppteckningen efter den förre trumslagaren vid Näs kompani, Olof Wiberg, "hvilken den 5 uti föregående augusti månad på ett olyckeligt sätt omkommit". Efter sig lämnade han trumslagaränkan Annika Danielsdotter, sönerna Johannes, Daniel, Jan Petter och den omyndige Anders, samt dottern Anna Stina som var gift med nämndemannen Sven Jansson i Södra Segerstad. Den sjuttonårige Anders representerades vid bouppteckningen av sin morbror och förmyndare Nils Nilsson från Björtan och Anna Stina representerades av sin make. Ägodelarna fanns fördelade på tre olika ställen: trumslagarbostället i Stora Årsås, Olofs och Annikas del i kronohemmanet i Stora Abbortan och hos mågen i Segerstadsbyn. Den allra största tillgången var just bostället i Stora Abbortan som Olof och Annika på något sätt lyckats förvärva. Den värderades till hela 1.000 Riksdaler Banco. Det kan jämföras med suman av alla övriga lösören som tillsammans värderades till knappt 470 riksdaler.
Jag kan inte räkna upp alla ägodelar, men man kan nämna att familjen hade ett antal silvermatskedar om 6 lod, kittlar, kaffekokare och fotspännen i koppar, thekanna, tallrikar och dryckesstop i tenn, tallrikar och terriner i "porcelain", en stor och en liten spegel. Och så böckerna: Olof Wiberg ägde fem böcker, nämligen en bibel, en postilla, en lagbok, en geografibok (Fernows "Bekrifning öf. Wärmland") och en örtbok av Palmberg.
Bland "Linne, gång- och sängkläder" fanns hopklumpat: en gammal hatt, en gammal grå rock, en gammal livtröja, en gammal livgördel, två par gamla byxor, en gammal väst och ett gulrandigt skärp. Kanhända var detta delar av hans gamla trumslagaruniform?
Bland kreaturen kan nämnas en 14-årig häst, två dragoxar, de sex korna Krona, Hvithufda, Rödmora, Rölinna, Springa och Hjertros. Innan bouppteckningen gjordes avförde man några av ägodelarna från sammanräkningen. Bland annat så fick Daniel överta den yngre av familjens två hästar, utsäde till åkrarna och råghalm för att täcka ladugårdstaket och reparera taken på en del av de övriga uthusen. I gengäld avstod han från att göra anspråk på ersättning för den tid som fadern och familjen brukat trumslagar- bostället som egentligen blivit tilldelat honom när han övertog trumslagartjänsten från sin far. Han betalade också tio riksdaler till sterbhuset som ersättning för den hjälp han fått med att sköta bostället under sina fälttåg med armén. Sonen Jan Petter fick sig en stor kopparflaska och sonen Anders fick ta över en tjurkalv och hönsen. Ägodelarna som togs upp i bouppteckningen skulle sedan säljas vid en öppen auktion som man bestämde skulle hållas i mars 1811. Därför undantog man även en treårig galt, två grisar, ett får och tre baggar, så att man skulle klara mathållningen fram till auktionen och - inte minst - så att man skulle kunna bjuda på spisning vid auktionstillfället.
|
